Att Ellen White inte hade i sinne att lära, att vi under alla bönestunder måste knäböja, görs tydligt både av hennes ord av hennes exempel. För henne fanns det varken någon tidpunkt eller någon plats, där bön var opassande. Hennes familj vittnade om, att de vid matbordet böjde på huvudet och inte föll på knä. Hon var icke känd för, att stå på knä vid välsignelsen vid slutet på de gudstjänster, som hon var med om. Det allvarligt menade rådet om knäfall gällde gudstjänster i Guds hus, och i familjen, samt vid enskild andakt i hemmet. Vid offentlig tjänst hände det, att hon stod upp under bön. – Utgivarna.] Måtte Herren hjälpa Er, att gripa (270) Er an med detta arbete, såsom aldrig förut. Vill Ni göra det? Vill Ni resa Er upp här, och vittna om, att Ni tänker göra Gud till Er förtröstan och Er hjälpare? [Församlingen reser sig.]