Så vitt jag kan bedöma, kan hälften av de sjuka bland vårt folk, som borde spendera veckor eller månader på institutet, inte betala hela kostnaden för resan och uppehället där. Ska fattigdom hålla dessa vänner till vår Herre borta från de välsignelser som han så rikligt försett oss med? Ska de lämnas att kämpa med den dubbla bördan av sjukdom och fattigdom? De rika, som är sjuka, som har allt av livets goda och alla bekvämligheter och som kan betala för att få tungt arbete utfört åt sig, kan genom att ta hand om sig själva, upprätthålla ett mycket gott hälsotillstånd utan att åka till institutet, genom att skaffa sig kunskap och utföra behandlingar hemma. Men vad kan våra fattiga och sjuka bröder och systrar göra för att återfå hälsan? De kanske kan göra något, men fattigdomen tvingar dem att arbeta mer än de egentligen orkar. De har inte ens alla livets bekvämligheter. När det gäller bekvämligheter i form av husrum, möbler, möjlighet att ta bad och åtgärder för god ventilation, så saknar de detta. Kanske är deras enda rum upptaget av en köksspis, både vinter och sommar. Och det kan vara så att alla böcker de har i huset, förutom Bibeln, kan hållas mellan tummen och pekfingret. De har inga pengar att köpa böcker för, så att de kan lära sig hur de ska leva. Det är just dessa kära bröder som behöver hjälp. Många av dem är ödmjuka kristna. De kan ha sina fel, och en del av dem kan ligga långt tillbaka i tiden och vara orsak till deras nuvarande fattigdom och elände. Ändå kanske de gör sin plikt bättre än vi som har pengar till att förbättra både våra egna villkor och andras. Dessa människor måste undervisas med tålamod och bli hjälpta på ett gladlynt sätt.