Jag blev som förlamad fysiskt av denna olycka som drabbat mig. Ändå hölls jag uppe av gudomlig nåd i min stora, smärtsamma förlust. När jag såg min man dra sitt sista andetag kände jag att Jesus var mer dyrbar för mig än han någonsin förr hade varit i mitt liv. När jag stod vid min förstfödde och slöt hans ögon i döden kunde jag säga:” Herren gav och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn.” Och jag kände då att jag hade en tröstare i Jesus. (111) Och när min yngsta son slets ur mina armar och jag inte längre kunde se hans lilla huvud på kudden bredvid mig, då kunde jag säga: ”Herren gav och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn.” Och när han togs bort, vars stora kärlek jag har lutat mig mot, när han som jag hade samarbetet med i trettiosex år togs ifrån mig, kunde jag lägga mina händer på hans ögon och säga: ”Jag anförtror min skatt åt dig till uppståndelsens morgon”.