När vi närmade oss vårt hem i Portland åkte vi förbi män som arbetade på gatan. De talade med varandra om vanliga saker, men jag var döv för allt annat än lovprisning till Gud, och jag tyckte att deras ord lät som tacksägelser och glada hosiannarop. Jag vände mig till min mor och sa: ”Kan du förstå att dessa män lovprisar Gud och de har inte varit på lägermötet.” Jag förstod inte då varför min mors ögon blev tårfyllda, (19) och ett ömt leende lyste upp hennes ansikte när hon lyssnade till mina enkla ord som speglade hennes egen upplevelse, som liknade min.