Pastorer har fullt upp med att förkunna ordet och efter att de har framhållit allvarliga sanningar för folket borde de bevara en ödmjuk värdighet, eftersom de är den upphöjda sanningens förkunnare och representerar den sanning som de framhållit för folk. Efter sin krävande ansträngning behöver de vila. Även att sälja böcker om sanningen för vår tid är ett ansvar som anstränger hjärnan och (473) tröttar kroppen. Om det finns de som fortfarande har krafter kvar och som kan anstränga sig ännu mer utan att de tar skada, finns det viktigt arbete för dem att utföra och det har bara börjat när de har förkunnat sanningen för folket. Därefter kommer förkunnelsen som sker genom att man är en förebild, den uppmärksamma omsorgen, strävan att göra gott för andra, samtalen, besök vid brasan i det ena hemmet efter det andra och att tala om det mentala och andliga tillståndet hos de människor som har lyssnat till pastorns predikan. De ska förmana den ene, förebrå den andre, tillrättavisa den tredje och trösta de bedrövade, lidande och förtvivlade. Sinnet borde vara så utvilat som möjligt så att de alltid kan vara beredda, ”i tid och otid”. De borde lyda den uppmaning som Paulus gav till Timoteus: ”Tänk på detta, lev i detta.”