Inget är mer nödvändigt i gemenskapen med Gud än den djupaste ödmjukhet. ”Jag bor” säger den höge och upphöjde, ”hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande.” Medan ni så ivrigt strävar efter att vara främst, kom ihåg på att ni kommer att vara de sista inför Gud, om ni misslyckas med att vårda en ödmjuk och anspråkslös ande. Hjärtats stolthet kommer att få många att misslyckas där de kunde haft framgång. ”Ödmjukhet föregår ära” och ”bättre tålmodig än högmodig” ”När Efraim talade darrande, upphöjde han sig själv i Israel. Men när han ådrog sig skuld genom Baal dog han”. (Hosea 13:1, översättning av KJV) ”Ty många är kallade, men få är utvalda.” Många hör nådens inbjudan, testas och prövas, men få beseglas med den levande Gudens sigill. Det är få som vill ödmjuka sig själva som ett litet barn, så att de kan komma in i himmelriket.