Samma präster som hade bannlyst den spetälske, bekräftade nu hans botande. Friskförklarandet, som blev offentligt kungjort och registrerat, blev ett gällande bevis till Jesu förmån. Eftersom den botade mannen, i överensstämmelse med prästens egen försäkran om att det inte fanns några spår kvar av sjukdomen hos honom, här intogs i Israels församling, blev han själv ett levande vittne om sin välgörare. Med glädje frambar han sitt offer och lovprisade Jesu namn. Prästerna var överbevisade om Frälsarens gudomliga makt. De hade fått tillfälle att lära känna sanningen och att dra fördel av den upplysning de fått. Om de förkastade den skulle den gå dem förbi och aldrig mer komma tillbaka. Många förkastade den också, men ändå gavs den inte förgäves. Många påverkades utan att man ändå kunde se någon verkan av den. Under vår Frälsares liv på jorden tycktes hans kärleksverk inte väcka något gensvar hos prästerna, men efter hans himmelsfärd blev en stor del av prästerna "lydiga och trodde". (Apg. 6:7.)