Tidigt under sin verksamhet hade Jesus sagt: "Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen." Med profetians symboliska språk hade han därigenom förutsagt sin egen död och uppståndelse. "Men det var om sin kropps tempel han talade" – Joh. 2:19, 21. Dessa ord hade judarna tolkat bokstavligt och menade att han syftade på templet i Jerusalem. Av allt det som Jesus hade sagt kunde prästerna inte finna någonting som de kunde använda emot honom, med undantag av detta. Genom att felaktigt återge dessa ord hoppades de kunna uppnå en fördel. Romarna hade varit med om att återuppbygga och utsmycka templet. De var synnerligen stolta över det. Varje föraktfullt uttalande om templet skulle utan tvivel väcka deras förbittring. Här kunde romare och judar, fariséer och sadducéer enas. De höll alla templet högt i ära. I denna sak fann man två vittnen, vilkas vittnesmål inte var lika motstridiga som de andras hade varit. Den ene av dem, en som hade fått betalning för att anklaga Jesus, sade: "Denne har sagt: 'Jag kan bryta ned Guds tempel och på tre dagar bygga upp det igen'." Därigenom blev Jesu ord felaktigt återgivna. Hade de blivit korrekt återgivna såsom han hade sagt dem, skulle de inte ha kunnat fälla honom för det i Stora Rådet. Om Jesus bara hade varit människa, så som judarna hävdade, skulle hans uttalande kunnat ha betraktats som verklighetsfrämmande skrytsamhet, men de skulle inte ha kunnat bli någon grund för en anklagelse för hädelse. Inte ens i det oriktiga sätt på vilket orden framställdes av falska vittnen skulle de, enligt romarnas rättsuppfattning, kunna leda till en dödsdom.