Vid det här laget var prästerna och rådsherrarna utom sig av vrede. De var mera som vilda djur ute efter byte, än som människor. De for på Stefanus, de skar tänder. Men han lät sig icke skrämmas; han hade väntat sig detta. Hans ansikte var lugnt och strålade med en ängels ljus. De rasande prästerna och den upphetsade hopen var han inte rädd för. ”Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’” {Verserna 55-56.}