Han hade darrat, därför att Guds vrede hade kommit till uttryck i jordskalvet; han var beredd, att dö för egen hand, av fruktan för straffet enligt romersk lag, då han trodde, att fångarna hade flyktat; men nu var alla dessa ting av mindre betydelse för honom, i jämförelse med den nya och främmande rädsla, som oroade honom, och hans önskan om, att besitta den ro och vänlighet, som apostlarna visade under sitt ytterliga lidande och misshandel. Han såg Himmelens ljus återspeglas i deras anleten; han visste, att Gud hade gripit in på ett mirakulöst sätt, för att rädda deras liv; och han erinrade sig kvinnan med spådomskraft med bestämd kraft: ”’De här männen är den högste gudens tjänare, och de förkunnar för er en väg till frälsning.’”