När solen gick upp över jorden var Lot framme i Soar. Morgonens klara strålar tycktes tala blott om framgång och frid till slättens städer. Folket kom i rörelse på gatorna, personer gick på sina olika vägar, för att ägna sig åt dagens affärer eller nöjen. Lots mågar gjorde sig lustiga över den förståndssvage gamle mannens fruktan och varningar. Hastigt och oförväntat, liksom ett åskslag från en molnfri himmel, bröt stormen lös. Herren lät regna svavel och eld ifrån himmelen över städerna och den fruktbara slätten. Dess palats och tempel, dyrbara boningshus, trädgårdar och vingårdar samt de glada, njutningslystna skarorna, som natten förut hade hånat himmelens sändebud – alla blev förtärda. Röken från branden steg upp lik röken ur en stor ugn. Och den sköna Siddimsdalen blev en öken, en plats, som aldrig skulle uppbyggas eller bebos – ett säkert vittnesbörd för alla släkter, att Gud straffar synden.