Moses hade blivit upplyst om den belöning, som Guds ödmjuka och lydiga tjänare slutligen skall få, och i jämförelse därmed sjönk de jordiska fördelarna ned till sin egentliga obetydlighet. Faraos ståtliga palats och kungatronen framhölls som lockelser inför Moses; men han visste, att syndiga nöjen, som förmår människorna att glömma Gud, förekom vid rikets stolta hov. Han skådade över det präktiga palatset, över en kungs krona, till de stora utmärkelser, som skall tilldelas den Högstes heliga i ett av synden obesmittat rike. Han såg genom tron en oförgänglig krona, som himmelens Konung skall sätta på segrarens huvud. Denna tro förmådde honom, att lämna Jordens högt uppsatta personer och förena sig med det ödmjuka, fattiga, föraktade folk, som hade valt att lyda Gud, i stället för att tjäna synden.