Men än mer, Moses och Aron hade tillvällt sig makt, som tillhör Gud allena. Behovet av Guds mellankomst eller ingripande gjorde detta tillfälle väldigt högtidligt, och Israels ledare borde ha använt det till, att hos folket uppväcka vördnad för Gud samt att stärka dess tro på Hans makt och godhet. När de vredgat utropade: "Kan vi skaffa fram vatten åt er ur den här klippan?'", satte de sig i Guds ställe, som om kraften skulle ha legat hos dem själva, personer med mänskliga ofullkomligheter och passioner. Uttröttad av folkets ständiga knorrande och uppror, hade Moses förlorat sin allsmäktige Hjälpare ur sikte och satte, i detta tillstånd, en fläck på sin levnads historia, genom att visa mänsklig svaghet. Den man, som kunde ha stått ren, fast och oegennyttig, till dess hans verk var fullbordat, hade slutligen blivit övervunnen. Gud hade blivit vanärad inför Israels menighet, när Han borde ha blivit förhärligad och upphöjd.