Deras prövningstid nalkades sitt slut. Noa hade troget följt de föreskrifter han fått av Gud. Arken var till alla delar inredd som Herren hade föreskrivit, och ett tillräckligt förråd av föda för människor och djur var upplagt i den. Och nu framförde Guds tjänare sin sista, allvarliga vädjan till människorna. Under en häftig själssmärta, som ej kan beskrivas med ord, uppmanade han dem att söka sin räddning, innan det skulle bli för sent. Men de förkastade åter hans ord samt hånade och bespottade honom. Plötsligt tystnade den hånande skaran. Från berg och skog kom djur av alla arter, såväl de vildaste som de tamaste, och gick lugnt fram till arken. Ett sorl, som från ett häftigt väder, hördes. Fåglar kom flygande ifrån alla håll i så stora flockar, att himmelen förmörkades av dem, samt begav sig i fullkomlig ordning in i arken. Djuren lydde Guds bud, medan människorna var olydiga. Ledda av heliga änglar, gick de "till Noa i arken, ett par av alla levande varelser", medan sju och sju gick in av de rena djuren. Människorna betraktade skådespelet med förundran och några även med fruktan. De bad filosoferna att förklara den egendomliga händelsen; fast den var en hemlighet, som dessa ej kunde utforska. Men människorna hade genom sitt ständiga förkastande av ljuset blivit så förhärdade, att till och med denna händelse endast gjorde ett flyktigt intryck på deras sinnen. Då de såg, att Solen sken i sin härlighet samt att Jorden ännu framstod i nästan Edenlik skönhet, jagade de undan sin fruktan, genom att hänge sig åt stojande glädje; och genom sina våldsdåd, tycktes de nedkalla över sig hemsökelsen från Guds redan väckta vrede.