Den romerska kyrkans maktställning utgjorde början till den mörka tidsåldern. Efter hand som dess makt växte blev mörkret större. Tron flyttades över från Kristus, dess sanna grund, till påven i Rom. I stället för att lita på Guds Son och söka förlåtelse för synd och evig frälsning hos honom, började människorna att se upp till påven och till de präster och prelater till vilka han överlämnat myndighet. Människorna fick lära sig att påven var deras jordiske medlare och att ingen kunde närma sig Gud utom genom honom. Dessutom fick de lära sig att han stod i Guds ställeför dem och därför måste påven vara föremål för ovillkorlig lydnad. En avvikelse från hans bud var tillräckligt för att döma överträdare till de hårdaste straff, både till kropp och själ. Människornas tankar vändes bort från Gud till felande, vilsegångna, grymma människor, ja, till själva mörkrets furste, som utövade sin makt genom dessa. Synden uppträdde i helighetens kappa. När Bibeln undertrycks och människan betraktar sig som den högste kan vi bara vänta oss svek, bedrägeri och en förödande ogudaktighet. Med upphöjandet av mänskliga lagar och traditioner befästes det fördärv som alltid följer av att Guds lag åsidosätts.