Stundtals kändes det, som om jag inte kunde finna mig i min makes död. Men dessa ord tycktes stå präntade i sinnet: ”’Bli stilla och besinna att jag är Gud”. Psaltaren 46:11. Jag kände min förlust starkt, men vågade inte hänge mig åt onödig sorg. Det skulle inte föra den döde tillbaka. Och jag är inte så självisk, att jag skulle önska, i fall det vore möjligt, att väcka honom ur hans fridfulla sömn, och kasta ut honom igen i livets strid. Som en trött krigare, har han lagt sig ned, för att sova. Jag tänker betrakta hans viloplats med välvilja. Det bästa sätt, som jag och mina barn kan ära minnet av den fallne, är att ta itu med arbetet, där han lämnade det och i Jesu kraft fullborda det. Vi tänker vara tacksamma för de gagnerika år, som vi fick ha (254) honom; och för hans skull och för Kristi skull ämnar vi lära oss en läxa av hans död, som vi aldrig skall glömma. Vi har för avsikt, att låta den smärtsamma förlusten göra oss vänligare och mildare, tålmodigare, mera uthålliga och omtänksamma mot de levande.