Den avbildande tabernakeltjänsten lär oss betydelsefulla sanningar angående försoningen. Det antogs en ställföreträdare i syndarens ställe, men synden utplånades inte av offerdjurets blod. Det tillhandahölls ett medel, för att överföra den till helgedomen. Genom att offra blod, vidgick syndaren lagens myndighet, erkände han sig skyldig till lagöverträdelse och gav uttryck för, att han ville få förlåtelse genom tron på en kommande Förlösare. På Försoningsdagen tog översteprästen ett offer från församlingen, gick in i det allra heligaste med offerdjurets blod och stänkte det på nådastolen direkt över lagen, för att uppfylla dennas krav. I sin egenskap av medlare tog han därpå synderna på sig och bar ut dem ur helgedomen, lade händerna på huvudet åt bocken tillhörig Azazel, bekände alla dessa synder över den och överförde dem på detta sätt bildligt från sig själv till bocken. Denne bar dem därefter bort, och de ansågs vara avlägsnade från folket för gott.