Genom ett nytt påbud hade påven lovat avlat till alla, som på sina knän ville ta sig uppför ”Pilatustrappan”. Luther klättrade en dag fromt uppför dess steg, då det plötsligt ljöd en tordönsliknande röst, som sade till honom: ”Den rättfärdig skall leva av tro.” Romarbrevet 1:17. Han hoppade upp och skyndade sig bort därifrån, uppfylld av skam och rädsla. Denna Bibeltext miste aldrig sin makt över hans själ. Från den tidpunkten såg han klarare än någonsin villfarelsen med att lita på, att människors gärningar kan frälsa, och nödvändigheten av tro på Kristi förtjänst. Hans ögon hade öppnats, och aldrig mera skulle de slutas för påveväldets djävulska bedrägerier. Då han vände bort ansiktet från Rom, var också hjärtat vänt bort därifrån, och från och med den tiden blev åtskillnaden stadigt större, tills han helt bröt förbindelsen med påvekyrkan.