På den skrovliga, ensligt belägna ön lämnades Johannes ensam med Gud och sin tro. Här, mitt ibland stenblocken och klipporna, umgicks han med sin Skapare. Han gick igenom det förgångna i sitt liv, och tanken på de välsignelser han mottagit från Guds hand fyllde hans hjärta med frid. Han hade levat som en kristen bör, och han kunde säga i tro: ”Det står väl till med min själ.” Detsamma kunde inte sägas om kejsaren, som hade landsförvisat honom. Han kunde bara blicka åter över krigsskådeplatser och skövling, över övergivna hem och gråtande änkor samt föräldralösa barn - frukten av hans äregiriga önskan om första rangen (Manuskript 99, 1902).