Fängelseföreståndaren hade darrat då han såg Guds vrede ta sig uttryck i jordbävningen. När han trodde att fångarna hade undkommit var han beredd att dö för egen hand. Nu tycktes alla dessa saker vara av liten betydelse jämfört med den nya, egendomliga fruktan som upprörde hans sinne. Nu kände han en stark önskan om, att få äga det lugn och den hoppfullhet som dessa apostlar hade visat under lidande och förolämpningar. Han såg himmelens ljus i deras ansikten. Han visste att Gud hade ingripit på ett undergörande sätt för att rädda deras liv. Och nu kom med egendomlig kraft den besatta kvinnans ord tillbaka i hans minne: "Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för eder frälsningens väg."