Till de troende i Korint, som hade glömt detta klara råd, gav Paulus i entydiga ord tillrättavisning och bestraffning. "Huru kan någon av eder", frågade han, "taga sig för att, när han har sak med en annan, gå till rätta, icke inför de heliga, utan inför de orättfärdiga? Veten I då icke, att de heliga skola döma världen? Men om nu I skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att döma i helt ringa mål? I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi icke då kunna döma i timliga ting? Och likväl, när I nu haven före något mål, som gäller sådana ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i församlingen! Eder till blygd säger jag detta. Är det då så omöjligt att bland eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina bröder? Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och det inför de otrogna? Över huvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta med varandra. Varför liden I icke hellre orätt? . . . I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot bröder. Veten I då icke, att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till arvedel?"