Men trots deras önskan om, att (282) utplåna lärjungarna, tordes de inte göra något värre, än att hota dem med det hårdaste straff, i fall de fortsatte med, att lära och verka i Jesu namn. Därpå förklarade Petrus och Johannes frimodigt, att Gud gett dem deras uppdrag, och de kunde inte annat, än tala om de ting de hade sett och hört. Prästerna skulle gärna ha straffat dessa ädla män för deras osvikliga trohet mot sitt heliga kall, men de fruktade för folket, ty "alla prisade Gud för det som hade hänt." Vers 21. Under upprepade hot och förmaningar släpptes således apostlarna fria.