Fastän Agrippa var jude, delade han ej fariséernas blinda nitiskhet och fördomar. Han sade till Festus: ”’Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren.’” {Vers 32.} Men saken hade överklagats till en högre domstol och nu kunde varken Festus eller Agrippa fälla avgörandet. Dock, två år därefter, räddade utfallet av den dagens överläggningar det liv, som var så dyrbart för Guds sak. Festus, som funnit, att hans eget utslag i ärendet, vilande på romersk rättvisa, understöddes ur judisk synvinkel av templets beskyddare, sände kejsaren ett brev, vari det sades, att det inte fanns några juridiska klagomål att anföra mot fången. Och Nero, hemsk och skrupelfri, som han var, vågade inte avrätta en man, som Lysias, Felix, Festus och Agrippa hade förklarat vara skuldfri, och som inte ens Stora Rådet hade kunnat döma.