I det, att de betraktar Kristus, ser de det gudomliga lysa fram genom Hans mänskliga yttre. Himmelens majestät står där såsom domaren skall stå på den yttersta dagen – inte nu omgiven av den härlighet, som då skall utmärka Honom, men med samma förmåga, att rannsaka hjärtan. Hans blickar sveper över folkskaran och träffar varje individ. Hans gestalt tycks höja sig över dem med befallande värdighet, och himmelskt ljus lyser upp Hans ansikte. Han talar, och Hans klara, melodiska stämma – densamma, som på Sinaiberget förkunnade den lag prästerna och rådsherrarna överträder – genomljuder genom tempelvalven.