Jag hade aldrig bett offentligt och hade bara blygt sagt några ord på bönemöten. Jag fick nu känslan att jag borde söka Gud i bön på våra små sammankomster. Det vågade jag inte göra eftersom jag var rädd för att bli förvirrad och inte kunna uttrycka mina tankar. Men denna plikt framstod så tydlig för mitt sinne, att när jag försökte be enskilt verkade det som jag hånade Gud eftersom jag hade låtit bli att lyda hans vilja. Jag greps av förtvivlan och under tre långa veckor trängde ingen ljusstråle igenom mörkret som omgav mig.