Goliat förlitade sig på sin rustning. Han skrämde Israels här genom sitt trotsiga, vilda skrytande, medan han mycket (219) stolt visade upp sin rustning, den som var hans styrka. David, i sin ödmjukhet och nit för Gud och hans folk, erbjöd sig att möta denna skrävlare. Saul samtyckte och lät sin egen kungliga rustning sättas på David. Men han kunde inte gå med på att bära den. Han tog av sig kungens rustning, för han hade inte prövat den tidigare. Men han hade prövat Gud och när han litade på honom hade han vunnit speciella segrar. Att klä sig i Sauls rustning skulle ge intrycket att han var en krigare, när han bara var lilla David som vaktade fåren. Han ville inte sätta någon tilltro till Sauls rustning, för han förtröstade på Israels Herren Gud. Han valde ut några stenar ur bäcken och med sin slunga och stav, hans enda vapen, gick han framåt i Israels Guds namn för att möta den beväpnade krigaren.