”Detta är din Gud, Israel, som har fört dig ut ur Egyptens land”, sade Aron, utan att tveka eller skämmas. Aron påverkade Israels barn till att gå till större ytterligheter när det gällde avgudadyrkan i stället för att påverka deras innersta. De var inte längre bekymrade över att den brinnande härligheten likt en flammande eld på berget hade förtärt deras ledare. De tänkte att de hade just en sådan befälhavare som passade dem och de var beredda att göra allt han föreslog. De offrade till sin gyllene gud, de offrade fredsoffer och gav sig hän åt nöjen, orgier och dryckenskap. Därefter var de fast övertygade om att det inte var på grund av deras felaktiga handlingar som de mötte så många problem i öknen, utan svårigheterna berodde, när allt kom omkring, på deras ledare. Han var inte rätt sorts människa. Han var alltför omedgörlig och framhöll hela tiden deras synder för dem och varnade, tillrättavisade dem och hotade dem med Guds missnöje. Nu hade ett nytt tillvägagångssätt införts och de var nöjda med Aron och nöjda med sig själva. De tänkte: Om Mose bara hade varit lika älskvärd och mild som Aron, vilken frid och harmoni skulle det då inte råda i Israels läger! De bekymrade sig nu inte över om Mose någonsin skulle komma ned från berget eller inte.