Människor är dödliga. De kan vara uppriktigt gudfruktiga och ändå ha en mycket bristfällig förståelse och många karaktärsbrister, men de kan inte vara Kristi efterföljare och trots detta stå i förbund med honom ”som älskar och far med osanning.” Ett sådant liv är ett bedrägeri, en evig falskhet, ett ödesdigert bedrägeri. Det är en grundlig prövning av mäns och kvinnors mod då de ställs inför sina egna synder för att helt enkelt erkänna dem. Att säga, ”Det felet måste skyllas på mig”, kräver den inte princips kraft, som världen endast har i begränsad omfattning. Men den som har mod att uppriktigt säga detta (337) vinner en klar seger över självet och stänger effektivt dörren för fienden.