En läkares uppgifter är arbetsamma. Få inser vilka påfrestningar han är utsatt för både själsligt och kroppsligt. Han måste satsa all sin energi och förmåga i den mest intensiva kamp mot sjukdom och död. Ofta vet han, att en enda oskicklig rörelse med handen, kanske bara en hårsmån i fel riktning, kan sända en människa oförberedd in i evigheten. Hur mycket sympati och förböner av Guds folk behöver inte den troende läkaren. Hans behov i detta avseende är inte mindre än den mest hängivna predikants eller missionsarbetares. I avsaknad av tillräcklig vila och sömn, som han ofta är, och ofta även av sabbatens tillfällen till andlig gemenskap behöver han en dubbel portion av nåd, en daglig förnyelse, annars kan han förlora sitt fäste i Gud och är i fara att sjunka djupare ned i andligt mörker än män i andra yrken. Och ändå måste han ofta ta emot oberättigade anmärkningar och lämnas ensam, föremål för Satans häftigaste frestelser, medan han känner sig själv missförstådd och sviken av sina vänner.