Israel hade varit ett gynnat folk. Gud hade gjort dess tempel till sin bostad. "Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd." – Ps. 48:3. Det var symbolen på Jesu mer än tusenåriga beskyddande omsorg och ömma kärlek, som liknade den som en far har till sitt enda barn. I detta tempel hade profeterna uttalat sina högtidliga varningar. Där hade man svängt rökelsekaren, under det att rökelsen, som blandade sig med de tillbedjandes böner, hade stigit upp till Gud. Där hade djurens blod flutit som en avbild på Kristi blod. Där hade härskarornas Gud uppenbarat sin härlighet över nådastolen. Där hade prästerna gjort tjänst. Prakten av symboler och ceremonier hade pågått under tidsåldrar. Men allt detta skulle nu få en avslutning.