Kristus kom, för att rädda Jerusalem med sina barn från följderna av hennes tidigare synder; men fariséernas oheliga förväntningar infriades inte genom Hans uppträdande. Fariséisk stolthet, hyckleri, svartsjuka och illvilja hade hindrat Honom från, att uppnå Sitt syfte. Jesus visste om den fruktansvärda vedergällning, som skulle hemsöka den dömda staden. Han såg Jerusalem omringat av arméer, de belägrade invånarna drivna till svält och död, mödrar som serverade sina egna barns döda kroppar, och både föräldrar och barn, som ryckte den sista matbiten från varandra, och naturlig tillgivenhet förstörd genom gnagande hungerkval. Han såg, att judarnas envishet, vilken framgår av deras avvisande av Hans frälsning, också skulle leda till, att de vägrade sin enda återstående chans till säkerhet – att underkasta sig de invaderande arméerna. Han såg de eländiga invånarna lida tortyr på sträckbänken och korset, de vackra palatsen förstörda, templet där Gud hade uppenbarat Sin härlighet, i ruiner, och av alla dess rena och fläckfria väggar, dekorerade med höga pelare och förgyllda anordningar, inte en enda sten kvar på en annan, medan staden blev plöjd som en åker. Må Frälsaren gråta i ångest inför en sådan fruktansvärd bild!