Då morgonen bröt in, uppenbarade den för Israels folkskara allt, som fanns kvar av dess mäktiga fiender – de pansarklädda kropparna uppkastade på stranden. En natt hade medfört fullständig befrielse från den förfärligaste fara. Den stora, hjälplösa skaran – trälar, ovana vid krig, kvinnor, barn och boskap, med havet framför sig och förföljda av Egyptens mäktiga härar – hade sett, hur vägen öppnades framför dem genom vattnet och hur deras fiender begravdes det ögonblick, då de förväntade seger. Jehova allena hade utverkat deras räddning, och de uttryckte sin tro och tacksamhet till Honom genom lovsånger. Guds Ande vilade på Moses, och han ledde folket i en segerrik tacksägelsesång, den första och en av de härligaste, som man har kännedom om.