I sitt syndfria tillstånd stod människan i glädjefylld gemenskap med honom, i vilken ”visdomens och kunskapens alla skatter" finns fördolda. Kol. 2:3. Men sedan hon fallit fann hon inte längre någon glädje i gudsgemenskapen och hon försökte gömma sig för Gud. Sådan är fortfarande den ej förnyade människan. Hon känner inte harmoni med Gud och känner ingen glädje i att umgås med honom. Syndaren kan aldrig känna sig lycklig i Guds närvaro. Om han fick komma in i himmelen, skulle han inte finna någon glädje där. Han skulle inte kunna umgås med dess invånare. Den oegennvttiga kärleken råder där och den skulle inte finna någon genklang i hans sinne. Den fallna människans tankar, intressen, avsikter och livssätt skulle vara främmande för himmelens syndfria invånare. Där besjälas ju alla av samma anda som den oändliga kärlekens källa. Hon skulle bli en missljudande röst i den himmelska kören. Himmelen skulle bli en plåga för henne och hon skulle längta efter att kunna dölja sig för Honom, som är dess ljus och medelpunkten för dess glädje. Det är alltså inte på grund av något godtyckligt beslut från Guds sida, som de ogudaktiga utestängs från himmelen. De utestängs därför att de inte kan tillägna sig dess sätt att leva. Guds härlighet skulle för dem vara såsom en förtärande eld. De skulle hälsa döden som en kärkommen befriare undan Frälsarens blickar.