Efter att ha lämnat klassrummet, talade vi igen om vår tro och förundrades över, att våra kristna bröder och systrar kunde förhålla sig så negativa till talet om vår Frälsares ankomst. Vi var överbevisade om, att vi ej längre kunde delta i klassundervisningen. Hoppet om Kristi härliga återkomst fyllde våra själar, och skulle komma till uttryck, då vi reste oss upp, för att tala. Det var tydligt, att vi inte längre fritt kunde tala på klassmötet; för våra vittnesbörd framkallade hånfulla leenden och spydigheterna nådde våra öron vid (47) slutet på mötena, och de kom från bröder och systrar, som vi respekterade och älskade.