”Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten. Han skall inte förtröttas eller brytas ner, förrän han har grundat rätten på jorden. Havsländerna väntar på hans undervisning.” (Jesaja 42:1-4) Kristi röst skulle inte höras på gatan i stoj och strid med dem, som motsatte sig hans lära. Ej heller skulle hans röst upplyftas i bön till Fadern för att höras av människor. Den ljöd inte i högljutt tal, ej heller upplyftes den för att upphöja honom själv eller vinna människornas smicker eller beröm. När han undervisade sina lärjungar, drog han bort med dem från det stoj och väsen, som rådde i de stimmiga städerna, till ett eller annat ensligt ställe, som var mera i harmoni med den ödmjukhet, fromhet och dygd, som han önskade att undervisa dem om. Hans röst ljöd ofta i en allvarlig, gripande bön till Fadern; men därtill utvalde han ensamma berg och tillbragte ofta hela natten i bön för att erhålla styrka och mod till att övervinna de frestelser, som skulle möta honom, och för att kunna utföra den viktiga uppgift, som han var anförtrodd att utföra för människornas frälsning. Hans böner var allvarliga, blandade med starka rop och tårar, och trots att han alltså vakade och bad om natten, upphörde han likväl inte att verka under dagen. Om morgonen började han åter i stillhet sina barmhärtighetsgärningar och sin oegennyttiga verksamhet.