Den hållning, som var rådande hos de ännu troende, nämligen att Gud hade lett dem under den erfarenhet, som de hade genomgått, uttrycktes i dessa ord från William Miller: ”Om jag skulle leva om mitt liv och ha samma bevis, som jag då hade, måste jag för att vara ärlig mot Gud och människor göra, vad jag har gjort. Jag hoppas, att jag har tvått mina händer från andra själars blod. Jag känner, att jag i så hög grad, som det stått i min makt, har befriat mig för varje skuld till deras fördömande. Fastän jag två gånger om blivit besviken”, skrev denne Guds man, ”är jag varken modlös eller förtvivlad. Mitt hopp om Kristi återkomst är obrutet. Jag har bara gjort det, som jag efter många års eftertanke ansåg vara min heliga plikt. Om jag har begått några fel, har dessa haft sitt ursprung i barmhärtighet, kärlek till mina medmänniskor och erkännande av mitt ansvar gentemot Gud. En sak vet jag, jag har blott förkunnat vad jag själv trott på, och Gud har varit med mig; Hans makt har visat sig i verket, och det har gjort mycket gott. Det ser ut som, om förkunnelsen fått tusentals att granska den Heliga Skrift, och att de genom sin tro och genom utgjutandet av Kristi blod har försonats med Gud.