Valdenserna hade gett avkall på jordisk egendom för sanningens skull och arbetade tålmodigt och hårt, för att tjäna ihop till sitt dagliga bröd. De använde till det yttersta varenda brukbar plätt med jord mellan bergen. De odlade också upp bergssidorna, där det inte var så fruktbart, samt dalgångarna. Barnens enda arv var den förnöjsamhet och självförnekelse, som föräldrarna uppfostrade dem till. De lärde sig, att det är Guds avsikt, att livet skall vara en skola, och att man bara kan skaffa sig det man har bruk för genom personligt arbete, omtanke, tro och omsorg. Detta utgjorde en lång och trång väg, men det var nyttigt för dem. Det är precis det, som människan behöver efter syndafallet. Det är i denna skola, som Gud önskar att människan skall utbildas och utvecklas. Fastän det lades stor vikt vid, att vänja de unga vid hårt arbete, försummades ej deras intellektuella utveckling. De lärde sig, att alla deras förmågor tillhörde Gud, och att de skulle uppövas och utvecklas, för att användas i Hans tjänst.