Han var äregirig efter att uppnå ställning och inflytande och var ovillig, att vara nummer två, ens efter Luther. Han tillkännagav, att reformatorerna genom att ersätta påvens myndighet med Skriftens, bara upprättade ett annat slags katolsk lära. Han hävdade, att han själv var kallad av Gud, som ett medel mot det onda, och att detta tillkännagivande av anden var det medel, som skulle användas för att införa den sanna Reformationen. ”Den som har denna ande”, sade Münzer, ”äger den sanna tron, om han så aldrig skulle få se Skriften i hela sitt liv.”