Simeon insåg, att han i sina armar höll Den, som var Vägen, Sanningen och Livet. Vid det här tillfället fanns det ingenting i Kristi yttre skepnad, som övertygade härom, men Simeon hade vistats i himmelens atmosfär. De klara strålarna från Rättfärdighetens Sol skänkte honom andlig urskiljningsförmåga. Hans stora önskan hade varit, att se Kristus. Renheten hos hans liv motsvarade ljuset han hade mottagit, och nu var han beredd på uppenbarelsen av den stora sanningen, att det värnlösa spädbarnet var Herrens smorde, Hans Messias. Fröjd och jubel förvandlade hans ansiktsuttryck, då han höll i famnen Guds dyrbaraste gåva till människorna. Hans upplysta sinne tog emot ljuset, som flödade från allt ljus’ Upphov. Han såg, att Kristus skulle komma att bli hedningarnas hopp, lika väl som judarnas. I hans sinne fanns inte de traditionens murar, som judiska fördomar hade uppfört. Han insåg, att Messias skulle komma att bringa frälsning åt alla (The Review and Herald, den 2. april, 1901).