Paulus och de andra fångarna hotades nu av ett annat öde, som var ännu värre än att lida skeppsbrott. Soldaterna såg att de omöjligen skulle kunna bevaka fångarna under försöket att rädda sig själva. Var och en skulle ju ha fullt upp att göra med att klara sig själv. Men om någon av fångarna skulle komma att saknas, skulle den som hade ansvaret för honom få sona med sitt liv. Soldaterna föreslog därför att alla fångarna skulle dödas. Den romerska lagen godkände en så grym åtgärd. Planen skulle omedelbart ha genomförts, om det inte hade varit för honom som alla ombord stod i så stor tacksamhetsskuld till. Befälhavaren julius visste att Paulus hade varit den genom vilken alla ombord hade blivit räddade. Han var dessutom övertygad om att Gud var med honom. Han vågade därför inte göra honom någon skada. Han befallde därför också att "de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land." När namnen sedan uppropades saknades inte en enda.