Kristus kom för att frälsa Jerusalem och dess barn från följderna av deras förslutna synder. Men Fariséernas vanheliga förväntningar uppfylldes inte genom det sätt, varpå han uppträdde. Fariséernas stolthet, skrymteri och ondska hade förhindrat honom från att utföra sin avsikt. Jesus visste, vilken hemsökelse skulle komma över den dömda staden. Han ser Jerusalem omgiven av krigshärar, vilka belägra dess inbyggare, som tvingas till att dö av hunger; mödrar, som uppäta de döda kropparna av sina egna barn, och föräldrar och barn, som riva dem sista matsmulan från varandra, i det all naturlig kärlek försvinner för hungerns gnagande plågr. Han ser, att judarnas hårdnackenhet, för visar sig därigenom, att de förkasta hans frälsning, även vill leda dem till att förkasta det enda återstående tillfället till räddning, nämligen att underkasta sig romarnas herravälde. Han ser, hur de olyckliga invånarna bliva plågade på pinbänken och korsfäst, de sköna byggnaderna ödelagda, templet, där Gud hade uppenbarat sin härlighet, lagd i ruiner – inte en sten lämnad av alla des rena, vita murar, prydda med höga pelare och förgyllda sirater, och hur staden bliver plöjd såsom en åker. Väl måtte Frälsaren gråta i djup ångest vid tanken på en sådant förfärligt skådespel!