Då Petrus och Johannes satt i fängelse, hade de andra lärjungarna, medvetna om judarnas ondska, bett för dem oupphörligt, i skräck för, att den hemskhet, som övades mot Kristus, skulle komma även deras bröder till del. Så snart, som apostlarna släpptes fria, sökte de sig hän till sina bekymrade bröder, och berättade för dem utgången av förhöret. De troendes glädje blev stor, och de gav sig hän åt bön, att det måtte ges dem större kraft i deras förkunnargärning, som de insåg skulle erfara samma motstånd, som Kristus råkade ut för på jorden. Lärjungarna närde ingen önskan om, att förhärliga sig själva, utan sökte att upphöja Jesus, och rädda själar genom Hans frälsande budskap. |