På Kristi tid hyste man en vidskeplig aktning för de dödes gravar. Denna urartade ofta till avguderi, och man använde stora penningsummor för att smycka dem. Samma slags avguderi drivas till en stor ytterlighet på vår tid i synnerhet i den romerska kyrkan. Men den skritna världen försummar till en stor del enkor och faderlösa, fattiga och lidande, medan den uppräster kostbara minnesmärken till de dödes ära. Man sparar varken på tid, penningar eller arbete i detta avseende, medan man försummar sina plikter emot de levande. Fariséerna uppbygde profeternas gravar och prydde dem och sade till varandra: om vi hade levat på den tiden skulle vi inte hava deltagit med dem, som utgöto Guds tjänares blod. Men på samma gång lade de planer för att bringa Guds Son om livet, och de skulle inte hava dröjt med att besmitta sina händer med hans blod, om de inte hade fruktat för folket.