Salomos förfaringssätt fick sitt säkra straff. Hans skilsmässa från Gud genom hans förbindelse med avgudadyrkare blev hans fall. Då han slutade lyda Gud, förlorade han sin självbehärskning. Hans moraliska kraft gick förlorad. Hans finkänslighet trubbades av, hans samvete förhärdades. Han som under första tiden av sin regering hade utvecklat så mycket vishet och sympati då det gällde att återlämna en hjälplös baby till dess olyckliga mor (se 1 Kung. 3:16- 28), föll så lågt att han samtyckte till uppförandet av en avgud till vilken levande barn frambars som offer. Han som i sin ungdom utrustades med omdöme och förstånd, och som i sin bästa mannaålder hade blivit inspirerad att skriva: ”En väg kan synas rätt för en människa, men till slut kan den leda till döden” (Ordspr. 14:12), avlägsnade sig under senare år så långt från renhet som till att ge sitt moraliska stöd till otuktiga, upprörande riter som hörde samman med tillbedjan av Kemosh och Astarte. Han som vid tempelinvigningen hade sagt till sitt folk: ”Låt era hjärtan vara hängivna HERREN, vår Gud”, (1 Kung. 8:61), blev själv en överträdare, som i ord och handling förnekade sina egna ord. Han förväxlade lättsinne med frihet. Han försökte att förena ljus med mörker, gott med ont, renhet med orenhet, Kristus med Beliar, - men till vilket pris!