Då Stefanus hade nått till denna punkt, utbröt det tumult ibland folket. Fången läste sitt öde i ansiktena framför sig. Han förnam motståndet, som mötte hans utsagor, som getts honom av den Helige Ande. Han visste, att han gav sitt sista vittnesbörd. Då han kopplade ihop Jesus Kristus med profetiorna, och talade på detta sätt om templet, rev prästen sönder sin klädnad av spelad rädsla. Denna handling var en signal till Stefanus om, att hans röst snart skulle tystas för alltid. Fastän han stod mitt uppe i sin predikan, avslutade han den plötsligt, genom att hastigt överge sin historielektion, och vända sig till sina rasande domare med orden: ”Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den.’” {Verserna 51-53.} |