Paulus var överbevisad om, att han inte kunde räkna med en rimlig och rättvis dom vid denna tribunal. Och hans naturliga skarpsinne och klokhet satte honom i stånd till, att utnyttja förhållandena. Stora Rådet bestod av fariséer och sadducéer, som länge hade stridit om uppståndelseläran. Medveten om detta, ropade aposteln högt och tydligt: ”’Bröder, jag är farisé och son till fariseer. Och när jag nu står inför rätta, är det på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.’” {Vers 6.}