Efter att ha uttryckt sin önskan om, att överta Onesimus’ gäld eller skuld, påminner Paulus Filemon vänligt om, hur mycket han själv stod i skuld till aposteln; han var skyldig honom sig själv på ett särskilt vis, eftersom Gud hade gjort Paulus till ett redskap för hans omvändelse. Med den ömmaste och allvarligaste vädjan uppmanade han Filemon till, att såsom han hade vederkvickt de heliga med sin givmildhet, att vederkvicka apostelns anda, genom att tillmötesgå honom på denna punkt och därmed skänka honom glädje. ”Jag skriver till dig”, tillägger han, ”övertygad om att du kommer att lyda mig. Jag vet att du skall göra ännu mer än jag ber om.” {Vers 21.}