Tidigt på morgonen kom Frälsaren och Hans sällskap till östra stranden. Den uppgående solens strålar smekte sjö och strand, som om den delade ut fridens välsignelse. Men knappt hade de stigit i land, förrän deras ögon möttes av en syn mer fruktansvärd, än stormens raseri. Från ett gömställe ibland gravarna rusade två besatta män fram mot dem, som om de velat slita dem i stycken. Omkring dem hängde länkar av järnkedjor, som de hade slitit sönder, då de frigjorde sig ur sin fångenskap. Deras kroppar var sargade och blödde, emedan de hade skurit sig själva med vassa stenar. Ögonen glödde under deras långa, toviga hår. Varje spår av mänsklighet tycktes vara utplånat av demonerna. De liknade mera vilda djur, än människor.