En samarit, som färdades fram samma väg, kom också till den plats, där den slagne låg, och då han såg honom, varkunnade eller förbarmade han sig över honom. Han frågade inte, om främlingen var jude eller hedning. Samariten visste alltför väl, hur det skulle ha gått, om förhållandet varit omvänt: Då hade juden spottat honom i ansiktet och gått förbi med förakt. Men samariten tvekade inte på grund härav. Han tog inte i betraktande, att han själv utsatte sig för faran av överfall, genom att dröja kvar på denna plats. Det var nog för honom, att han framför sig hade en mänsklig varelse, som var i nöd och behövde hjälp. Han tog av sig sin klädnad, för att hölja honom däri. Oljan och vinet, som var avsedda för hans egen resa, använde han, för att hela och vederkvicka den slagne mannen. Han lyfte upp honom på sin åsna och färdades långsamt fram med vilopauser, för att främlingen ej skulle bli för omskakad och därigenom tillfogas mera lidande. Han förde honom till ett värdshus och skötte honom själv under natten och vakade över honom med ömhet. På morgonen, då den sjuke mannen var bättre, vågade samariten fortsätta sin resa. Men innan han gjorde detta, överlämnade han honom i värdens vård. Men inte nog därmed, han sörjde även för hans kommande behov, genom att säga till värden: ”Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.”