Fru Mackin: Herren lade denna börda på mig. Jag kunde inte bära den. Jag ville så gärna yttra orden, och sjunga sången av hela hjärtat. Och jag kunde inte frigöra mig från den, innan jag sjungit. "Oh, be", säger jag till syster Edwards; och så stod jag på lägerområdet, och jag sjöng det, som Herren gav mig. Herren – det här är vad jag sjöng:
"Han kommer; Han kommer; Gör Er redo; gör Er redo." Och så uttalandet i "Adventbudskapet": "Hur många såg jag inte drabbas av plågorna utan skydd! Ta emot den Helige Ande." Dessa är orden jag sjöng. Jag sjöng dem igen och igen. De kunde höras över hela lägerplatsen, och man församlades; men dessförinnan visade Herren mig, hur de skulle komma att vrida händerna, då plågorna föll. Herren kan visa allt på bara ett ögonblick, bättre än Han kunde säga till oss. Och så visade Han mig, hur de skulle vrida händer, och det lade en (367) större börda på mig, än någonsin förr. Nåväl, det var då som de hejdade oss. . . .